Frikoppling som förändrar spelplanen
Kärnan i förändringen handlar om att frikoppla mjukvaran från hårdvaran. I traditionella fordonsplattformar är funktioner ofta tätt integrerade med specifika ECU:er, sensorer och elektronik. Det gör varje komponentbyte kostsamt i utvecklingstid och ofta innebär det att samma funktion behöver skrivas om flera gånger.
Att kunna utveckla mjukvara oberoende av hårdvarans produktcykler innebär att utvecklingen kan gå från sekventiell till kontinuerlig. Det skapar förutsättningar för kortare utvecklingscykler, högre skalbarhet och bättre utnyttjande av resurser.
Men att kunna lägga till funktioner i efterhand är faktiskt inte alltid poängen – utan att slippa återskapa dem. En stor del av utvecklingstiden i dagens fordon går åt till att porta existerande funktionalitet till ny hårdvara, ofta på grund av att komponenter försvinner från marknaden eller ersätts av andra. Med rätt arkitektur går det att frikoppla applikationslogiken från hårdvaran, vilket drastiskt minskar behovet av omarbetning och skapar en mer robust utvecklingskedja. Det gör det också möjligt att ta fram nya modeller oftare, med kortare cykler, och utmana det traditionella årsmodelltänkandet.
Från distribuerad till centraliserad elektronik
Traditionella fordonsarkitekturer har bestått av ett stort antal spridda ECU:er, där varje styrsystem hanterar en specifik funktion. Det har lett till fragmenterade system, komplicerad felsökning och begränsad återanvändning.
I moderna SDV-arkitekturer (Software-Defined Vehicles) ser vi en gradvis övergång mot centralisering – där funktioner konsolideras till ett mindre antal kraftfulla datorer som kan hantera flera system parallellt. Det kan innebära enklare kablage, minskad fysisk redundans och bättre förutsättningar för att dela resurser mellan funktioner.
Men centralisering minskar inte nödvändigtvis komplexiteten – den omfördelar den, och flyttas ofta från hårdvarunivå till mjukvaru- och arkitekturnivå. Med färre men kraftfullare noder ökar behovet av tydlig arkitektur för isolering, realtidsprestanda, redundans och säkerhetskritiska funktioner. Exempelvis krävs nya mönster för partitionering, fallback-hantering och kvalitetssäkring av mjukvara som körs på delad hårdvara.
Utformningen av zonarkitekturer och övergången från klassisk AUTOSAR till exempelvis Adaptive AUTOSAR är avgörande i detta skifte – inte minst för att möjliggöra dynamisk mjukvarudistribution och framtida OTA-uppdateringar av hela subsystem.
Vad krävs för att ta sig dit?
Frikoppling är inte en teknisk detalj – det är ett strategiskt val som påverkar hela utvecklingsmodellen. En väldesignad basmjukvara, kombinerad med väldefinierade gränssnitt och en genomtänkt komponentarkitektur, möjliggör hög återanvändning av kod mellan olika modeller och generationer.
Det förutsätter:
- En tydlig mjukvaruarkitektur som definierar ansvar, beroenden och isolering mellan funktioner
- CI/CD-pipelines som stödjer både fordonsspecifika verifieringskrav och kontinuerlig integration
- Tvärfunktionella team med förmåga att ta ansvar för hela funktioner – från utveckling till drift i fält
Middlewaren spelar här en nyckelroll. Den fungerar som ett nav mellan hårdvara och applikation, och abstraherar komplexiteten i olika hårdvaruplattformar. Genom att hantera resurser, tillhandahålla standardiserade API:er och möjliggöra virtualisering, skapar middlewaren en teknisk ryggrad för portabilitet och återanvändning i en skala som tidigare varit svår att uppnå.
Med ökade möjligheter till uppkoppling, OTA-uppdateringar och externa API:er följer också ett större ansvar. Cybersäkerhet och dataskydd är inte längre något som kan adderas i slutet av utvecklingen – det måste vara integrerat i arkitekturen från början.
Säkerhetskritiska funktioner måste isoleras, uppdateringar signeras och valideras, och all datahantering följa strikta regelverk, inklusive GDPR och branschspecifika standarder som UNECE R155 och ISO/SAE 21434. Förmågan att säkra system över tid är avgörande för att bygga både tillit och teknisk robusthet.
Organisatorisk omställning i praktiken
Den tekniska förändringen måste stödjas av organisatoriska strukturer. OEM:er som bryter ner funktionsbaserade silos och skapar team med helhetsansvar för funktioner – från idé till OTA-uppdatering – rapporterar förbättrad utvecklingstakt och produktkvalitet.
Samtidigt förändras relationen till leverantörer. I stället för linjära kedjor växer plattformsbaserade samarbeten fram, där OEM:er, Tier-1-leverantörer och teknikföretag samverkar kring gemensamma API:er, datamodeller och livscykelstrategier. Det ställer nya krav på tekniskt ledarskap och öppenhet i ekosystemet.
Framtidens bil är alltid aktuell
De affärsstrategiska vinsterna är tydliga: snabbare time-to-market, kortare uppdateringscykler, och bättre möjligheter att skala innovation över flera produktlinjer. Samtidigt skapas nya intäktsmodeller genom tjänstefiering, abonnemangsbaserade funktioner och längre livslängd på fordonet.
Men med längre livslängd på fordonen följer också nya krav. Att hantera mjukvarans hela livscykel – från initial utveckling till support, uppdateringar och avveckling – blir en ny utmaning för branschen.
OEM:er behöver strategier för att upprätthålla kompatibilitet med äldre hårdvara, hantera komponenter som försvinner från marknaden, och säkerställa att även fordon som rullar i tio–femton år kan fortsätta ta emot nödvändiga uppdateringar och säkerhetspatchar.
Värdet i framtidens bil ligger alltså inte bara i vad som byggs in – utan i förmågan att kontinuerligt förbättras efter leverans. Data blir en tillgång. API:er blir affärsgränssnitt. Produkten blir plattform.
Avslutningsvis: övergången till mjukvarudefinierade fordon är inte en fråga om teknik i sig , utan om arkitektur, systemtänkande och samverkan. För att lyckas krävs förmåga att navigera i både teknikens djup och affärens bredd.
Och just där – i skärningspunkten mellan systemarkitektur, agil utveckling och teknisk strategiförmåga, spelar starka utvecklingspartner en avgörande roll. Vill du veta mer om hur vi på HiQ kan bidra? Hör av dig så pratar vi gärna mer.
